När känslorna tar överhanden en Tangokväll.

Där sitter jag efter en kurskväll på Praktican.Här kan man öva det man gått igenom på kursen och dansa med erfarna dansare. Jag behöver inte sitta särskilt länge. Men just nu är det en dans på fyra gamla smäktande tango melodier och jag har inte blivit uppbjuden. Jag kan vila mina ömma fötter en smula. De dansar  förbi alla paren. Några som är äkta par, sambopar. Jag tittar särskilt på ett ungt par som dansar förbi mina fötter. De ser ut att ha så roligt tillsammans. De tränar steg och turer. De skrattar och har roligt.
Så kommer den där känslan smygande över mig som en stark våg. Tårarna är inte långt borta och jag funderar stark på att ta mig en sväng till köket för ett glas vatten. Tänk om, tänker jag. Tänk om jag kunde dela den här glädjen med min man. Här sitter jag som ett fån och känner mig totalt ensam. Jag kommer på mig själv att svälja gråten flera gånger och som tur är så är dessa par alldeles för upptagna av varandra för att ens märka att jag sitter där, kämpar med gråten och hulkar. Jag kommer till sans och anstränger mig till det yttersta. Då dyker en danskavaljer upp från köket och sätter sig bredvid mig och knyter på sina tangoskor. Vi småpratar om ditt och datt. Så bjuder han upp och jag glömmer totalt bort den tillfälliga känslostormen och njuter av min dans och en mycket trevlig pratstund. Efter det är allt glömt.  I bilen på vägen hem, kommer jag att tänka på  att jag är inne i min mens och då är det inte så konstigt att känslorna svallade över en kort stund.

Jag önskar ändå ibland att jag hade en danspartner. Någon att ha roligt med och ett gemensamt intresse.

Dansen kommer jag aldrig att dela med min man.

:

/H

: