Jag gör det ständigt. Är det något som är utanför min bekvämlighetzon så måste jag bara göra det. Jag utmanar mig själv hela tiden.
Jag gör det därför att jag anser mig bli både en person med erfarenhet, jag utvecklas och få bättre mod. Det som man är så vettskrämd över blir tillslut något som blir till en vana. Har man vågat kasta sig ut i outforskade områden så blir nästa hopp inte lika svårt att göra.
Mitt senaste språng var ut i körsångens okända marker. Men oj, vad roligt det är! Tänk att jag väntat nästan halva mitt liv innan jag tagit steget? Jag ångrar inte en sekund. Det har gjort mig till en gladare person och jag öser på med goda endorfiner hela tiden. För någon vecka sedan var det sista sånglektionen innan sommaren och vi fick sjunga inför en publik. Hade detta varit för ca 10 år sedan så hade jag varit supernervös. Men har man dansat samba halvnaken, med höga klackar, finns där inget som är värre. Vår sambalärare hade rätt när hon sa detta till oss elever. Det kan jag instämma. En lagom dos nervositet är bra, men när det gäller så håller jag numera lugnet.
Upplevelserna blir så mycket bättre då. Det där med samban sitter på näthinnan och peppar mig väldigt mycket och ger mig mod.
Flamencodansen är fortfarande nytt för mig och jag håller på med en sommarkurs och salsa förstås.
Nästa utmaning är att stärka min kropp. Ett gym öppnar inom kort i närheten av jobbet. Vänner och familj vet detta så där finns inga undanflykter.
Bara att sätta igång. Men ack, så motigt det känns. Mina erfarenheter av gymträning är alla negativa. Jag blir väldigt distraherad av behöva vänta på maskiner, jag vet inte hur man gör och det jag gör är förbannat tråkigt. Trots att det är väldigt bra med lite mer styrka i kroppen. En annan sak är musiken. Jag tycker det spelas dålig musik på de gym jag besökt. Finns där någon som har några bra tips, tar jag tacksamt emot dem.
Vår nya livsstil med LCHF går bara bra. Långsam viktnedgång, men det är ändå nedåt. Jag har ätit när jag är hungrig och ibland inte mer än en gång om dagen.
Men för någon vecka sedan hände det något i min invanda sockerhjärna och den skrek efter något sött. Jag erkänner här och nu att jag trillade dit. Jag sänkte garden och tillät mig äta lite mer kolhydrater,sötningsmedel och socker. Det pågick i ca. en vecka detta i mina ögon frossande. Men egentligen var det inte mycket jag åt fel.
Det räckte tillräckligt för att sockerhjärnan skulle få bränsle. Jag tänker bara på sånt nu.
Jag har också upptäckt att de gånger jag vill ha något sött, är när jag är trött och uttråkad eller rastlös. Det är något som jag inte tänkt på tidigare. Allt blir så mycket mer förstärkt nu när sockerhjärnan tagit över.
Vad åt jag då som triggade igång mig? 10 st pommes frites som råkade hamna med beställningen i ett lowcarb mål från Max utav misstag. Sockerfri Youghurtglass, Laktosfri mjukglass i en barnbägare. Hjortronfromage med en liten gnutta socker i.
Jag förbrukar sockerfria tuggummin på löpande band.
Det som händer med kroppen är ingen rolig känsla. Den skriker efter godsaker. Man blir fortare hungrig, man blir yr, trött, darrig och mår illa .
Nu måste jag ta tag i detta och vänta vindflöjen åt rätt håll. Inte för att det syns på vågen det jag sysslat med att stoppa i mig, utan för att kroppen inte mår bra.
Dags för nya tag igen och för att gör slut med sockertrollen en gång för alla.
Hälsar
Helén
