Min blogg är 1 år. Grattis till mig själv.

" I mitt nästa blogginlägg kommer jag att lotta ut

det här Sambainspirerade väsk- eller hårsmycke"

Men är du intresserad nu så går det bra att lämna en kommentar

redan i detta inlägg."

Året har gått fort. Det har väl inte blivit så många inlägg som jag tänkt mig. Det är svårt att veta vad jag vill skriva om.

Jag har några få besökare. det ser jag på min besöksräknare. Roligt om ni följer bloggen trots att ni aldrig lämnar en kommentar. Den får leva sitt eget liv.

De som gillar det jag skriver får stå ut med det eller hoppa till en annan blogg.

Med respekt för min familj har jag valt att inte sätta namn eller bilder på oss. Det känns ännu för skrämmande. Några som följer vet säkert redan vem jag är trots att jag inte har någon bild på mig. Är det någon trägen som letar, kan nog denne lista ut det på ett eller annat sätt. Det kan jag tycka är lite ruskigt med en egen blogg.

Annars så var tanken med bloggen mest att försöka samla recept för allergiker och mat överkänsliga. Det har blivit mycket annat från min och Y-dotts vardag.

Något som jag kan berätta är att min mage håller sakta men säkert bli bättre.

Har äntligen mött en läkare som tagit mig på allvar.

Det är så man skulle vilja säga det till honom varje dag hur tacksam jag är,

att han lyssnade på mig.

Han såg och hörde mitt problem och så fick jag mirakelmedicinen "Levaxin".

Tänk nu är jag inte lika trött längre, hjärtklappningarna är borta och framförallt min magsmärta håller på att försvinna. Jag har inte haft migrän på två månader och min molade huvudvärk infinner sig inte lika ofta.

.

Jag fick den här medicinen genom en akutläkare, så jag hoppas att den läkare som tar sig an mig på ett återbesök på vårdcentralen, verkligen lyssnar på mig. Jag gruvar att behöva sätta min fot där. Fick en bra läkare men de byter patienter emellan läkare som kreatur, så nu stämmer mitt födelsedatum inte längre med hans patienter, så nu vet jag inte vem jag får.

.
Man ska behöva berätta om sin historik och kämpa för att få hjälp. Jag menar jag kommer ju inte dit för att jag mår bra, utan för att jag mår dåligt och är sjuk. De måste ta människor, framförallt kvinnor mer på allvar. Tänk att jag gått i tio år, TIO ÅR, utan att få hjälp och så hittar jag rätt läkare och får medicin efter två veckor. Och allt beror på att min ämnesomsättning är för låg, men inte tillräckligt låg för en överläkare på Universitetsjukhuset i Umeå ska skriva ut ett recept! Tänk vad mycket enklare det varit om någon gett mig en låg dos för tio år sedan så hade jag sluppit gå igenom alla dessa år med att konstant må dåligt och vara så himla oförklarligt trött. Det borde vara ett fall för LEX- Maria.

.
Men just nu är jag bara tacksam. Jag är tacksam för att en läkare lyssnade på mig och tog mina besvär på allvar. Den läkaren har för alltid en särskild plats i mitt hjärta.

.

Att en liten ynka tablett om dagen ska göra

mitt och min familj liv så mycket enklare.

.

/H

:

.