måndag 24 oktober 2016

Det här med långvarig stress och händelser i livet

Nu kommer jag att berätta om en del av mitt liv som jag hittills valt att inte skriva om och jag skriver om det i stora drag. 
 Jag känner att nu är det dags.
 Jag försöker förstå vad som händer med min kropp och det jag tänker berätta är en del av varför jag mådde som jag gjorde och varför det tar att läka min kropp.
 
Här är jag trött.

 Allt började för 24 år sedan när jag födde vårt första barn. Hon föddes med hjärtfel och under 1 år och 4 månader sov jag inte mer än ca 2- 3 timmar per natt. Tänk vad det gör med kroppen. 
Att ha ett hjärtebarn är inte helt lätt, man oroar sig över barnet samtidigt som allt man vill göra är att sova. Men det går inte för din lilla bebis behöver mat varannan timme.och skriker hela tiden för att det lilla älskade barnet mår dåligt. Trots all mat så växer hon sakta. Ett magert pyre med våldsam aptit. Vi väntar på operation och jag byter sängkläder och pyjamas en till två gånger varje natt och byter kläder på henne flera gånger om dagen för att hon svettas så mycket. 
Jag driver eget företag och jag ska vara där några timmar per dag. Fast jag egentligen inte orkade.
Vi nattvandrar med bebis gata upp och gata ner för då får HON sova alla fall. 
Vi tillbringade många timmar på barnhjärtmottagningen med ekg och ultraljud. Hon får medicin som gör att hon lugnar ner sig något. Jag börjar ge välling för jag hinner inte producera bröstmjölk i den takt som hon vill äta,  men inte fick jag sova för det. 
Ovanpå detta pajar min mage ihop och jag försöker få hjälp genom sjukvården som bara avfärdar mig med att det är så här under småbarnsåren. Då är hon fyra månader. Men jag gav inte upp och fick till slut testa för laktosintolerans  efter två år och det visade sig att så var fallet. 
Jag fick då lära mig att äta Laktosfritt. Vad kan man då äta? 

Det blev operation till slut och flickan tillfrisknande och jag någorlunda själv. All övervikt som jag bar på lyckades jag gå ner, men det tog över ett år och två månader men magen blev inte bättre.
Sömnen blev inte bättre den heller.. Jag sov fortfarande väldigt oroligt och var ständigt trött. 
 Det blev några kämpiga år med företaget.

 Efter åtta år beslöt vi oss för att skaffa ett barn till. 
Vi började leta hus i samma veva. Jag och min syster startade företag tillsammans och vi flyttade firman till Umeå. Vi jobbade 6 timmar med annat jobb och 4- 5 timmar med vårt eget. 
Under denna tid skaffade jag och min man vårt andra barn. 
Hon föddes och vi fick träffa läkaren på BB avdelningen och vi fick göra om samma procedur en gång till!
 Ner till barnhjärtmottagningen. 
Det blir  ekg.,ultraljud och vi får beskedet att hon hade samma typ av hjärtfel. 
 Då orkade inte min kropp längre och jag grät nog i över ett dygn. Min man packade ner den lilla tösen i barnvagen och gick ut på promenad så jag fick vara ifred i några timmar. Man borde vara mer stark eftersom man har erfarenhet. Allt jag såg framför mig var alla sömnlösa nätter igen och all oro. Kroppen är ju inställd på att ta hand om sitt barn och det gör man. 
Det blev ett tufft år till med sjukhusbesök, nattpassning ,sömnlösa nätter och klädbyten. Denna gång kunde jag i allafall vara hemma och vara mammaledig. Men min kropp sa ifrån ordentligt och jag mådde mycket dåligt. 
Jag började försöka få hjälp från sjukvården igen och fick träffa en dietist och började utesluta födoämnen. Blev lite bättre men det blev ett år med innehållsfattig kost.
 Flickan blev opererad och tillfrisknande fort. Jag återgick till jobbet och firman igen. Köpte hus.
Vi började få snurr och fick fler jobb på firman. Lokalen vi hyrde blev för liten. Så vi fick tag i en större lokal. Jag har aldrig varit med om mobbing på en arbetsplats men både jag och min syster blev utsatta. Vi flyttade och bytte lokal och gick ner i arbetstid och fick de sämsta tänkbara skitjobben. Under tiden så började jobben strömma in på vårt företag så vi beslutade att säga upp oss från vårt fasta jobb. 
Det blev en stor lättnad för oss båda.

 Jag tränade mycket och åt nyttigt, men varken magen, min kropp eller vikt hängde med längre. 
Jag gick inte ner i vikt och mådde skitdåligt. Jag fick erbjudande om antidepressiva medel.
 Men jag var inte deppig! 
Jag hade ju ont i magen och frös jämt. 
 Till slut orkade jag inte längre och hamnade på akuten.
 De tog prover och jag hade låg kroppstemperatur mitt i högsommaren. 
Jag hade ullkalsonger, ullsockar, dubbla tjocktröjor, vantar.
 Då fick jag äntligen hjälp efter att ha kämpat tio år med sjukvården. 
Jag fick Levaxin och kroppen började äntligen vakna till liv. 
Jag har ärftlig hypotyreos. 

 Mina älskade underbara flickor är friskförklarade sedan många år tillbaka och det är det viktigaste.

Jag skiter egentligen i att vikten envisas med att långsamt gå ner.
Jag har min LCHF mat, min livsstil och nu börjat jag även med naturligt sköldkörtelhormon ovanpå alla mina livstilsförändringar.
 Det är nu dags att jag börjar mår bra och jag är på god väg. 

Så innan du dömer en människa, du vet inte vad denne har fått och får gå igenom. 
Nu vet du lite om mig.


 Ha hälsan och må gott. 
 Helén



torsdag 13 oktober 2016

Drömmer om mitt syrum.

Jag tycker om att vara i mitt alldeles egna rum.
Här finns alla material som jag skapar av när andan faller på.
Jag har en svaghet och det är tygstuvarna på Olssons tyger i Umeå.
Jag kan inte gå ut därifrån utan att köpa med mig en eller flera tygbitar.
Det syns på mina överfyllda garderober i syrymmet.
På loppisar köper jag böcker om handarbete, sybehör, band och spetsar.
Mina handarbetsböcker

En annan svaghet är mönstertidningar. Jag har köpt mönstertidningar sedan 1984 varje månad.  Förutom ett uppehåll på  ca. Två år.
Mina köpta årgångar av mönstertidningar.

Men nu har jag beslutat att sluta köpa varje månad.  Många mönster återkommer och jag har planer på att istället försöka organisera de mönster jag har.
Jag har faktiskt börjat och där finns en pärm med flera årgångar som ger en bra överblick.
 Men nu är det dags att ta tag i det igen och fylla på med nya årgångar.
Jag har nu börjat så smått och det känns bra att äntligen få lite överblick på allt.

Jag behöver också städa och sortera tyger.
Det är nu som problem uppstår.
Lånad bild från nätet
Egentligen vill jag sy, virka eller sticka. Men jag bestämde mig för länge sedan att det blir inget med det förrän jag har organiserat allt och i och med det, sitter jag inte där inne.
För mig är det rummet förknippat med avkoppling så jag måste nog tänka om.
Där får inte bli för många måsten.
Då försvinner all glädje som jag får när skapar mina alster i det rummet.
Det är och förblir mitt krypin och det ska vara förknippat med roliga minnen.
 För jag har så många idéer jag vill förverkliga. Flamencokläder, Salsakläder, höstkläder och en egensydd semestergarderob som är färgkoordinerat och matchande. Ja, ni hör.
Vi får väl se vad det blir med det. Jag har i alla fall hittat tyger för att sy mig en eller två klänningar här i höst i stil med Klänningsfabrikens modeller. Finns många andra klädmärken som gör liknande modeller, förstås, alla vill ju haka på ett vinnande koncept. Materialet som används är bi-elastiskt och är ett tunt lätt tyg.
Tyger som jag har har svårt att välja mellan och modell av klänning.

Semestergarderoben bör jag sätta igång med nu om jag ska hinna färdigt. Det är ungefär en månad kvar innan jag reser. Jag har tänkt att sy i lätta skrynkelfria tyger så packningen inte blir så tung och jag vill slippa behöva bekymra mig om att kläderna ska strykas.
Under mitt organiserade av mönster hittade jag några plagg som jag ska sy till semestern.
Jag försöker att planera en sak i taget och just starten på semestergarderoben blir nog ett projekt som jag påbörjar nästa vecka.

Så är det tänkt i alla fall.
Men allt kan hända.

Ha hälsan och må gott.
Helén

onsdag 5 oktober 2016

Ett år på beteendemedicin är över

Nu är det klart. Bye bye beteendemedicin. Om ytterligare ett år får man ta prover igen och göra en uppföljning. Kan vara intressant och se vad som har hänt med kroppen då.
Alla fick säga sina tankar om det gångna året.
Vi hade alla två gemensamma nämnare.
Sömnen och stressen. De allra flesta upplevde att de åt rätt och motionerade bra.
Jag ville säga att de kunde må ännu bättre på den kosten jag äter, men jag höll tyst..
Att komma sig i säng på kvällen var något som alla hade svårt med.
Alla hade stressande jobb som de inte kunde påverka särskilt mycket. Några med skiftgång. Men några hade gått ner i arbetstid och någon hade rätat upp sitt privatliv och någon hade börjat ha mer egentid och ta hand om sig själv först och främst.
En person käkar Lchf och tränar mer. Jag tyckte det var väldigt fegt, men denne nämnde inte att hen  käkade Lchf. Men huvudsaken hen nu mår bra med viktnedgång på köpet. Jag tycker det är roligt att min historia har hjälpt någon.
Någon som jag såg tvivla på sina gamla lärdom var dietisten. Jag såg att han nu   provar Lchf på sig själv. Jag är ganska säker. Syntes på hans hud och ögonvitor. Där fanns samma liv i blicken som jag sett på många Lchfare. Jag såg vilken kamp han går igenom.
Tvivlet på den gamla skolmedicinen. Att kämpa med sina funderingar, ställa allt på sin spets. Jag är glad för hans skull om han får uppleva samma härliga känsla att få må bättre. Slippa vara hungrig. Äta gott och kanske har han fått igång magen igen.
Jag såg att han led av någon typ av eksem. Jag hoppas att han äter mejerifritt. Jag hoppas han står ut och förstår att nu kroppen gör sig av med gifter och håller på att läka.

Det finns mycket som jag fortfarande måste förbättra med min hälsa.
Jag vill verkligen få till min sömn. Få bättre kroppskännedom.
En bit som jag ska jobba med är andningen, diafagman och lära mig andas rätt. Tydligen är jag på god väg då min lungkapacitet har ökat på ett år och inte är det mer träning som är förtjänsten. Men jag ska fortsätta träna min andning.
Det ska hjälpa lymfsystemet att komma igång.  jag kommer även att träna mig att göra egen lymfmassage. Få igång kroppen ännu mer.
  En annan sak jag också måste träna på är återhämtning. Jag kanske inte ska köra på som en duracellkanin i 200 knyck,  en ständig hjärnverksamhet och aldrig ha en lugn stund. Det kommer att vara svårt för mig att genomföra dock . Jag vill hinna med och lära mig så mycket som möjligt. En redig utmaning blir det.
 Jag ska också göra något som jag innerst inne vet att jag måste göra.  Det är något som inte kan vänta till jag sitter där på ålderdomshemmet och funderade på var livet tog vägen. Jag har bestämt mig att njuta av livet och ta tillfället i akt när det bjuds. Det får bära eller brista.
Ett år och 10 månader har gått på vägen till en bättre hälsa och jag kan nu blicka framåt till en ny fas i mitt liv och till en bättre kopia av mig själv.

Lev och må gott.
Helén



onsdag 14 september 2016

Mitt år bettendemedicin är snart över, LCHF halleluja!

Måste bara få skriva av mig lite.
Jag är både upprörd och lättad. 
Snart har ett år passerat på beteendemedicin närmare bestämt är det precis två veckor kvar.
Det har varit både jobbigt och nyttigt.
Det flesta av gångerna under det här året, har jag gått därifrån och varit ganska irriterad rent mått dåligt kroppsligt.
Men idag så gick jag med mycket lätta steg ut genom dörren. Som en känsla av att vara fri.
Jag hade bestämt mig för att säga min menig.Vara ärlig mot mig själv.
Enskilda samtal. Fyra stycken och totalt två timmar och där fanns ingen chans att avfärda mig.
Göra upp eller slut med vetenskapen. Tänkte först ge payback men gav feedback istället.
Tänkte lite som Jesus där. Förlåta och ha förståelse. 

Här kommer fördelar och nackdelar.

Om vi börjar med fördelarna:
Jag har fått göra tester. Kondition och blodprover. Så jag vet lite mer hur min kropp fungerar.
Stresshanteringen har hjälpt mig.
Föredrag om olika ämnen. Både intressant och irrterande.
Mindfullness betyder mycket för oss människor. Men man kan göra det på olika sätt.
Att träna regelbundet. Men den biten gjorde jag redan innan.
Att bearbeta min sömn. Idag sover jag fler timmar per natt och jag testar olika saker och rutiner för att sova ännu bättre.
Bearbetat det som sagts och grottat in mig i ännu mer information.
Funderat, selekterat, agerat, kommit till insikt, ändrat vanor och fått nya.
Hållit fast vid min tro på LCHF, trots att det inte var populärt.

Då kommer vi till nackdelarna:
-Att vara en outsider i en gemenskap är aldrig bra. Det fungerar dåligt. Min LCHF:kost var verkligen inte välkommen. Det accepterades inte trots att de sa det var ok från början.
- Att få kemikalier i kroppen som man inte bett om. Något så oskyldigt som antabus eller bantningsmedel eller psykofarmaka, eller vad det nu kan vara, men ändå. Måste man inte be om patientens tillstånd för sånt? Kan man anmäla sånt? Allt som hände var en ännu mer taskig mage, sura uppstötningar, illamående och konstiga känslomässiga berg- och dalbanor i kroppen. Jag började googla om reaktioner på allt möjligt. Jag blev rädd. Så här har jag aldrig känt förut. Vad händer med min kropp? Tänkte att det var något bantningsmedel mot fett, kanske, eller kanske då något annat eller glädjepiller? Jag slutade dricka det konstigt smakande kaffet på fikarasten, tog lite av fikat som ändå smakade väldigt konstigt. Som tvål i munnen med en besk eftersmak på allt.
 Allt är preparerat! Fy på er, Beteendemedicin!! Jag lutar åt antabus. Läser man om hur det ska intas stämmer det att man ska ta en ny dos om två veckor för att få sk.full effekt. Alltså, du ska må dåligt av att dricka alkohol. Men det kan ge biverkningar även om man inte dricker alkohol. Det är ett rätt så nasty preparat. Varsågod och gå in och läs om det. Jag blir bara ännu mer upprörd när jag tänker på det. Sånt här gör att man tappar tilltro till sjukvården. Jag mår illa ikväll av det lilla fikat jag tog. Magen är i uppror och svullen. Jag har huvudvärk och har ont i kroppen speciellt i nacken.  Så har jag reagerat varje gång jag varit där. Den detaljen tog jag inte upp idag. Tänkte testa en sista gång för att se hur jag reagerade på maten. Nu vet jag säkert. Såg fler som slutade fika under året som gått och inte heller tog vatten ur vattenkannorna som ställdes fram, såg att de också visste. Vet ni varför vi tjockisar får antabus? Jo, för att vi har dåliga levervärden. De tror att vi super oss tjocka. Så jävla dumt tänker dom. Antingen går man ett program för vänja sig av alkohol eller så går du ett program för hälsan och gå ner i vikt. Inte både och. Framförallt så ska man vara ärlig!
- Jag har problem att sitta i en grupp och berätta om mig själv. Ännu svårare är det när man är en doer. Vill hjälpa och ge råd. Att sitta tyst och lyssna på medmänniskor som säger exakt samma saker varje gång vi träffas i ett helt år, gör mig väldigt less, nä ledsen,och frustrerad. De försöker, men inget händer. Gnäll inte, gör något åt det då! Tänker ju då förstås jag som inte nöjer mig med att sitta och vänta på att något ska hända. Men så försöker jag tänka att de har inte fått rätt verktyg och följer de råd eller inte följer alls som föreskrivits enligt vetenskapen. Jag har ingen rätt att döma dem.


Som jag skrev för ett år sedan, alltid lär man sig någonting och i det stora hela har det hjälp mig på min resa mot ett hälsosammare liv. Någon mening är det med allt och en till i gruppen började med LCHF kost och har rasat i vikt. Denne ser ut att må mycket bättre och där finns glädje och liv i blicken.
Äpplen från vårt äppelträd. En gammal äppelsort från 30-talet.Troligen är trädet lika gammalt som huset.


Men, kan någon förklara för mig sambandet? Jag tränar lika mycket som för ett år sedan, ändå har min lungkapacitet ökat avsevärt och även konditionen så idag ligger jag på normalvärden på gränsen till över.
Jag är väldigt glad för det och vill ju förstås lovprisa LCHF kosten. Men beror det enbart på det?
Har någon en vettig förklaring tar jag tacksamt emot det.

Lite längre fram ska jag berätta om min nya leksak som jag köpt.
Mitt Smartband som har hjälp mig ännu mer att förstå min kropp.

Ha hälsan och må gott.

/ Helén

torsdag 1 september 2016

Husets nya glasveranda / punschveranda

Det har varit bråda dagar med att få färdigt vår veranda innan hösten gör sitt intåg på allvar.
Nu är utsidan klar sånär som lite småfix på markplan.
Jag har googlat många timmar innan vi tillslut bestämde oss för det utseende nu verandan fått.
Huset är från 30- talet och jag har försökt att återskapa hur det har kunnat se ut.
Egentligen drömmer jag om en 1800- tals veranda med mycket snickarglädje och blyglasfönster,men jag hejdade mig och valde istället stilen efter åldern på huset.
Det skulle också passa in med den inbyggda hissen som redan fanns,
 då vi köpte huset.
På en punkt kunde jag ändå inte låta bli att sticka ut lite.
Jag blev stormförtjust i ett par röda pardörrar från 1800- talet, åkte och tittade på dem och de fick följa med hem.
 Jag är jättenöjd med resultatet. Man får väl tro att på 30- talet så återbrukade man byggnadsmaterial , såsom man gör idag. Vi låtsas det i allafall.
Här kommer en bildkavalkad.
Här börjar verandan ta form. 

Så här såg det ut innan vi började renovera.
Gisten och skev var trappan,
med rostig ram så trappan lutade oroväckande. 

Här börjar även övre verandan bli klar.
Tyvärr beslutade vi oss sent att även bygga in balkongen,
 på ovanvåningen
och det blev en avbruten kant mitt på fasaden.
Blev lite charmigt.
Så den fadäsen bjuder vi på. 

Den 1 november 2016 målades sista penseldraget vid mörkrets inbrott. 

Denna fina månskenslampa ska få sitta på den övre punschverandan
när där blir klart invändigt.
Jag längtar att få sitta där mörka höst- och vinterkvällar.
Just nu njuter jag av lampan i vardagsrummet. 

Där finns andra saker jag hittat som ska få vara på punschverandan. Men isolering och färg saknas. Det är nästa steg nu.
Jag längtar.

Ha hälsan och må gott.
Helén



söndag 28 augusti 2016

Saker att se fram emot

Så har det då gått en lång tid innan jag kommit mig för att uppdatera. Livet går sin gilla gång.
Jag har upptäckt att det är enklare att lägga ut en bild och skriva en rad på instagram. @diddelden
Vill man följa mig där så går det bra. Där lägger jag ut mer frekvent vad som händer i mitt liv.
Sommaren är snart slut och höstens aktiviteter börjar komma igång.

Här är en to-do-lista:

Fortsätta äta LCHF. Dock med mindre mejerier eftersom jag faktiskt är laktosintolerant och tanken är att fasa ut det helt. Jag har inte fått med min man på banan ännu. Men jag smyger i kokosgrädde i maten så snart jag kan utan att det stör hans smaklökar. Jag har även upptäckt att jag äter för lite proteiner och för lite fett. Hur svårt kan det vara att lära om hjärnan? Det är så djupt inpräntat i min min hjärnbalk att ta små portioner och att inte överäta. Problemet när man gör så här är att kroppen tror att det är svält i stället. Den lagrar allt den kan få. Jag försöker få bukt på min metabolism helt enkelt. Men enkelt är det inte.
Dansa mig glad. Det finns inget bättre för mig att fylla på endorfiner och den bästa motionen man kan få. Jag kan tänka mig att om man är mycket ensam och inte har någon att hålla om, är pardans definitivt ett bra botemedel mot sådant. I höst blir det flamencodans, kubanska danser - salsa, son, rumba, cha cha cha,  mosambiqe, pilon, afrocuban, reggaeton och konga. Lägg där till, bachata, kizomba, Argentinsk tango, samba och west coast swing. Till hösten kommer jag även att lära mig bugga, den modernare varianten. Jag kan bara den äldre varianten.
Här är en workshop som jag är med och arrangerar en gång i månaden. Är du i krokarna runt Umeå med omnejd, så kom förbi vettja.

Träna styrka. Till hösten kommer jag även att tillbringa en del tid på gymmet. Jag måste bygga upp min styrka. En sak jag ska jobba på är min disastas, om den går att rädda efter två graviditeter och övervikt. Försöka reparera mina inre magmuskler varsamt. Jag kommer även att köpa mig en smartwatch och abhealer eller någon bra korsett för träning och för att jag ska träna rätt.
Renovera huset. Vi har några projekt som måste bli färdigt såsom den inglasade verandan vilket vi jobbar på nu. Sen är det SPA:et i källaren som behöver bli färdigt och trapphuset. Drömmen är även att fräscha upp köket. Renovera det varsamt och höja taket till ursprungshöjden.
Sen har jag mitt hemliga projekt som jag jobbar på. Det är något som jag drömt att göra ända sen jag började min yrkeskarriär som urmakare. Jag vill, utöver mitt hemliga projekt, dessutom visa för de som inte har en susning, att mitt yrke är väldigt avancerat och att vi jobbar med mikromekanik. Vi är alltså finmekaniker på mikronivå.Vi kan behärska alla verktyg och maskiner en finmekaniker kan hantera samt alla verktyg och maskiner som en urmakare hanterar. Det handlar om hundradelar, elektronik, lösa problem, felsöka, tillverka reservdelar, göra ritningar, material kunskap, räkna och  tillverka verktyg.  Man måste veta urens historia, dess olika uppbyggnad och hantera stora som små klockor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag lär mig något nytt varje dag. Efter 30 år blir aldrig jobbet monotont, snarare tvärtom. Det blir bara mer och mer intressant.
Ta hand om min kropp och själ Träningen, sömnen, LCHF, läka min kropp med naturläkemedel. Egenvård helt enkelt. Jag kommer att skriva lite vad jag kommer att göra. Jag har påbörjat att fasa ut människor som är energitjuvar och jag har fasat in människor som jag saknat i mitt liv. Det har gjort gott för själen. Jag har även lärt mig att begränsa mina åtaganden, en svår bit. Ta hand om min familj.
Även min stress som jag faktiskt blivit bättre på att hantera.
Jag har bokat en resa i höst i mörkaste november reser jag för tredje gången i mitt liv till Kuba. Det ser jag verkligen fram emot. Dansa, musiken, sola, vila och umgås med människor jag trivs med i tre veckor.

Det här var en liten del av vad som händer i höst.

Ha hälsan och må gott.

Helén




tisdag 14 juni 2016

Om det här att utmana sig själv och sockerhjärnan

Jag gör det ständigt. Är det något som är utanför min bekvämlighetzon så måste jag bara göra det. Jag utmanar mig själv hela tiden.
Jag gör det därför att jag anser mig bli både en person med erfarenhet, jag utvecklas och få bättre mod. Det som man är så vettskrämd över blir tillslut något som blir till en vana. Har man vågat kasta sig ut i outforskade områden så blir nästa hopp inte lika svårt att göra.
Mitt senaste språng var ut i körsångens okända marker. Men oj, vad roligt det är! Tänk att jag väntat nästan halva mitt liv innan jag tagit steget?  Jag ångrar inte en sekund. Det har gjort mig till en gladare person och jag öser på med goda endorfiner hela tiden.  För någon vecka sedan var det sista sånglektionen innan sommaren och vi fick sjunga inför en publik. Hade detta varit för ca 10 år sedan så hade jag varit supernervös. Men har man dansat samba halvnaken, med höga klackar, finns där inget som är värre. Vår sambalärare hade rätt när hon sa detta till oss elever. Det kan jag instämma. En lagom dos nervositet är bra, men när det gäller så håller jag numera lugnet.
Upplevelserna blir så mycket bättre då. Det där med samban sitter på näthinnan och peppar mig väldigt mycket och ger mig mod.
Flamencodansen är fortfarande nytt för mig och jag håller på med en sommarkurs  och salsa förstås.
Nästa utmaning  är att stärka min kropp. Ett gym öppnar inom kort i närheten av jobbet. Vänner och familj vet detta så där finns inga undanflykter.
 Bara att sätta igång. Men ack, så motigt det känns. Mina erfarenheter av gymträning är alla negativa. Jag blir väldigt distraherad av behöva vänta på maskiner, jag vet inte hur man gör och det jag gör är förbannat tråkigt.  Trots att det är väldigt bra med lite mer styrka i kroppen.  En annan sak är musiken. Jag tycker det spelas dålig musik på de gym jag besökt. Finns där någon som har några bra tips, tar jag tacksamt emot dem.
Vår nya livsstil med LCHF går bara bra. Långsam viktnedgång, men det är ändå nedåt.  Jag har ätit när jag är hungrig och ibland inte mer än en gång om dagen.
Men för någon vecka sedan hände det något i min invanda sockerhjärna och den skrek efter något sött.  Jag erkänner här och nu att jag trillade dit. Jag sänkte garden och tillät mig äta lite mer kolhydrater,sötningsmedel och socker. Det pågick i ca. en vecka detta i mina ögon frossande. Men egentligen var det inte mycket jag åt fel.
Det räckte tillräckligt för att sockerhjärnan skulle få bränsle.  Jag tänker bara på sånt nu.
Jag har också upptäckt att de gånger jag vill ha något sött, är när jag är trött och uttråkad eller rastlös. Det är något som jag inte tänkt på tidigare. Allt blir så mycket mer förstärkt nu när sockerhjärnan tagit över.
Vad åt jag då som triggade igång mig? 10 st pommes frites som råkade hamna med beställningen i ett lowcarb mål från Max utav misstag.  Sockerfri Youghurtglass, Laktosfri mjukglass i en barnbägare. Hjortronfromage med en liten gnutta socker i.
Jag förbrukar sockerfria tuggummin på löpande band.

 Det som händer med kroppen är ingen rolig känsla. Den skriker efter godsaker. Man blir fortare hungrig, man blir yr, trött, darrig och mår illa .
Nu måste jag ta tag i detta och vänta vindflöjen åt rätt håll. Inte för att det syns på vågen det jag sysslat med att stoppa i mig, utan för att kroppen inte mår bra.
Dags för nya tag igen och för att gör slut med sockertrollen en gång för alla.

Hälsar
Helén