Jag känner att nu är det dags.
Jag försöker förstå vad som händer med min kropp och det jag tänker berätta är en del av varför jag mådde som jag gjorde och varför det tar att läka min kropp.
 |
| Här är jag trött. |
Allt började för 24 år sedan när jag födde vårt första barn. Hon föddes med hjärtfel och under 1 år och 4 månader sov jag inte mer än ca 2- 3 timmar per natt. Tänk vad det gör med kroppen.
Att ha ett hjärtebarn är inte helt lätt, man oroar sig över barnet samtidigt som allt man vill göra är att sova. Men det går inte för din lilla bebis behöver mat varannan timme.och skriker hela tiden för att det lilla älskade barnet mår dåligt. Trots all mat så växer hon sakta. Ett magert pyre med våldsam aptit. Vi väntar på operation och jag byter sängkläder och pyjamas en till två gånger varje natt och byter kläder på henne flera gånger om dagen för att hon svettas så mycket.
Jag driver eget företag och jag ska vara där några timmar per dag. Fast jag egentligen inte orkade.
Vi nattvandrar med bebis gata upp och gata ner för då får HON sova alla fall.
Vi tillbringade många timmar på barnhjärtmottagningen med ekg och ultraljud. Hon får medicin som gör att hon lugnar ner sig något. Jag börjar ge välling för jag hinner inte producera bröstmjölk i den takt som hon vill äta, men inte fick jag sova för det.
Ovanpå detta pajar min mage ihop och jag försöker få hjälp genom sjukvården som bara avfärdar mig med att det är så här under småbarnsåren. Då är hon fyra månader. Men jag gav inte upp och fick till slut testa för laktosintolerans efter två år och det visade sig att så var fallet.
Jag fick då lära mig att äta Laktosfritt. Vad kan man då äta?
Det blev operation till slut och flickan tillfrisknande och jag någorlunda själv. All övervikt som jag bar på lyckades jag gå ner, men det tog över ett år och två månader men magen blev inte bättre.
Sömnen blev inte bättre den heller.. Jag sov fortfarande väldigt oroligt och var ständigt trött.
Det blev några kämpiga år med företaget.
Efter åtta år beslöt vi oss för att skaffa ett barn till.
Vi började leta hus i samma veva. Jag och min syster startade företag tillsammans och vi flyttade firman till Umeå. Vi jobbade 6 timmar med annat jobb och 4- 5 timmar med vårt eget.
Under denna tid skaffade jag och min man vårt andra barn.
Hon föddes och vi fick träffa läkaren på BB avdelningen och vi fick göra om samma procedur en gång till!
Ner till barnhjärtmottagningen.
Det blir ekg.,ultraljud och vi får beskedet att hon hade samma typ av hjärtfel.
Då orkade inte min kropp längre och jag grät nog i över ett dygn. Min man packade ner den lilla tösen i barnvagen och gick ut på promenad så jag fick vara ifred i några timmar. Man borde vara mer stark eftersom man har erfarenhet. Allt jag såg framför mig var alla sömnlösa nätter igen och all oro. Kroppen är ju inställd på att ta hand om sitt barn och det gör man.
Det blev ett tufft år till med sjukhusbesök, nattpassning ,sömnlösa nätter och klädbyten. Denna gång kunde jag i allafall vara hemma och vara mammaledig. Men min kropp sa ifrån ordentligt och jag mådde mycket dåligt.
Jag började försöka få hjälp från sjukvården igen och fick träffa en dietist och började utesluta födoämnen. Blev lite bättre men det blev ett år med innehållsfattig kost.
Flickan blev opererad och tillfrisknande fort. Jag återgick till jobbet och firman igen. Köpte hus.
Vi började få snurr och fick fler jobb på firman. Lokalen vi hyrde blev för liten. Så vi fick tag i en större lokal. Jag har aldrig varit med om mobbing på en arbetsplats men både jag och min syster blev utsatta. Vi flyttade och bytte lokal och gick ner i arbetstid och fick de sämsta tänkbara skitjobben. Under tiden så började jobben strömma in på vårt företag så vi beslutade att säga upp oss från vårt fasta jobb.
Det blev en stor lättnad för oss båda.
Jag tränade mycket och åt nyttigt, men varken magen, min kropp eller vikt hängde med längre.
Jag gick inte ner i vikt och mådde skitdåligt. Jag fick erbjudande om antidepressiva medel.
Men jag var inte deppig!
Jag hade ju ont i magen och frös jämt.
Till slut orkade jag inte längre och hamnade på akuten.
De tog prover och jag hade låg kroppstemperatur mitt i högsommaren.
Jag hade ullkalsonger, ullsockar, dubbla tjocktröjor, vantar.
Då fick jag äntligen hjälp efter att ha kämpat tio år med sjukvården.
Jag fick Levaxin och kroppen började äntligen vakna till liv.
Jag har ärftlig hypotyreos.
Mina älskade underbara flickor är friskförklarade sedan många år tillbaka och det är det viktigaste.
Jag skiter egentligen i att vikten envisas med att långsamt gå ner.
Jag har min LCHF mat, min livsstil och nu börjat jag även med naturligt sköldkörtelhormon ovanpå alla mina livstilsförändringar.
Det är nu dags att jag börjar mår bra och jag är på god väg.
Så innan du dömer en människa, du vet inte vad denne har fått och får gå igenom.
Nu vet du lite om mig.
Ha hälsan och må gott.
Helén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar